En sorglig känsla kröp in i kroppen idag. Vi pratade om ifall digital konst verkligen är konst, och vilka känslor en digitalt illustrerad bild skapar jämfört med en ”riktig” manuellt skapad illustration/konstverk. Funderingen var om det digitala blev för perfekt, medan ett ”riktigt” verk som har defekter blev intressant. Alltså gillas det operfekta…
Jaa, tänk att i hela livet tränar man och vill bli så duktig man bara kan bli… fast man själv gillar det operfekta hos andra? Hur kommer det sig att man är så hård mot sig själv. Eller är det från en källa som handlar om någonting annat. Tåls att tänka på.
Här håller jag också på och vill träna på det ”perfekta”. En runda till i huvudet och jag gick ned i hjärtat… men jag ÄÄÄÄLSKAR att skapa både och. Det digitala gör att jag har energi och lust, och kan göra det varsomhelst, samt att ta uppdrag var jag än är.
Energin och lusten gör att jag skapar – hela tiden, som i sin tur leder till att jag blir motiverad och utvecklas varje dag. Jag är sååå lycklig över att jag själv älskar detta – och jag gör det för min egen skull. 
Gör det som ger dig positiv energi – i din alldeles egna operfekthet. Rock on! 
PS. Om ni inte vet hur en Labrosaurius ser ut – så ser den ut såhär!